När Benjamin föddes 2009 drabbades jag som jag tidigare omnämnt, av något som jag kallar äkthetsmani. Vid den tiden bodde vi vid gården Solbjärge som bara den i sig inbjöd till liknande ämne. Det var någon gång då som min resa mot ett så genuint leverne som möjligt började.
På sätt och vis blev det också början på jakten efter vem 'jag' var. Jag skapade mig en ifrågasättande attityd mot mycket. Det började med mat och dess tillsatser, gick vidare till hus och boende för att sen via miljöbil, hemmets kemikalier, tygblöjor och kläder bli ett så omfattande projekt som skakat mig i grundvalarna och gjort mig till en (sett ur eget perspektiv) bättre människa med betydligt sundare konsumtionsmönster och val i vardagen. Jag känner mig rik på kunskap men långt ifrån mättad. Överallt finns saker att ifrågasätta, för att det i mångt och mycket är enkelhet och pengar som styr utvecklingen framåt. Det är vi, var och en som konsumerar, som har makt att själva bestämma vilka produkter och vilken kedja som skall få existera men det är ofta okunskap som gör att vi konsumerar. Om ingen var intresserad av att ha kläder behandlade med gifter och verkligen inte konsumerade dom - så klart att inte heller plaggen skulle tillverkas. Men sanningen är inte så enkelt, för inte är det lätt att vara medveten konsument. Och, hur många vet ens att man måste vara det? Snarare är det ytterst krävande och jobbigt att först ta till sig fakta, därefter bilda sig en egen uppfattning - för att därefter ifrågasätta vilka produkter som håller måttet. Någonstans här känns det som att de flesta backar. Fast skam den som ger sig heter det väl? Och kanske kan väl lite av det min sambo så ofta tjatar om vara på sin plats 'det räcker att vara tillräckligt bra' få råda. Jag vet att jag har långt kvar, men jag nöjer mig med att vara glad för de områden där jag orkar...
Den här koftan är ett sånt exempel. När vår tredje lille son föddes vägrade jag att låta honom använda kemikaliefyllda kläder. Jag letade reda på mönster till byxor och kofta, packade ihop bebis i bilen och bad min syster följa med till butiken för att inhandla garn. Någonstans undrade jag i mitt stilla sinne om jag skulle orka få plaggen färdiga. Eller orka kanske är fel ord, skulle jag kunna skapa mig så mycket tid att göra dom färdiga när det finns oändligt med andra saker att göra hemma? Jag tryckte undan tanken och bestämde mig för att försöka.
Så på kvällarna när barnen kommit till ro i sina sängar och det värsta 'måste-sakerna' varit utförda har jag tagit några timmar hit och dit och satt mig för att sticka Vincents nya ytterkläder. 100% ren alpacka från Norge. Alpacka är mycket lättare än vanlig fårull men värmer ungefär tre gånger så mycket. Är lite luddigt och mjukt. Men kanske det mest unika ändå är att det helt saknar lanolin, det naturliga ullfettet. Det saknar alltså vanlig ulls egenskaper att stöta ifrån sig vatten. Men jag har tänkt att ha detta som ett mellanplagg eller ytterplagg fina dagar så det känns inte som något bekymmer utan snarare en fördel.
Så nu är det mig ett sant nöje att placka ner en liten trägalge från kroken och hänga koftan fint bredvid de andra små kläderna i barnens fack i farstun. Små små saker som får en att bli varm, både inom- och utombords. Jag är så glad att jag lyckades skapa mig tid, även om det blev på nätterna :-)
