onsdag 12 augusti 2015

Semester - det hade jag glömt hur man hade....

Benjamin och Nicola beundrar dammen

Det är knappast någon hemlighet att jag under de senaste året mått rätt dåligt. Depression, stress, ångest och svårighet att finna glädje. Jag som annars varit så fylld av livsglädje och stora drömmar och planer.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känt och upplevt sakerna som händer och inte händer men det är väl att dra för stora växlar på problemet. Det får bli ett särskilt inlägg i så fall. Här vill jag bara sammanfatta den otroliga vändningen som varit mig så avlägsen att jag så när på glömt att sakna den och ha den till mitt mål.

Vincent vid Bullerbyn, ALV
Sommar, 5-månaders bebis, stora renoveringsprojekt med huset, köksträdgården, företaget, blomsterrabatterna, ta hand om skörd, sylta, safta och lägga in. Hur sjutton skall man hinna ha semester och njuta?! Fredrik har fem veckors semester, av dom har vi en vecka i mitten besök av svärföräldrarna, som byts av med Fredriks bästa vän innan vi själva sista veckan tänkt ha en egen semester för en gång skull. Vimmerby och Astrid Lindgrens värld hade vi tänkt. Men, jag längtade efter att få ta det lugnt, att inte hela tiden ha saker 'på schemat' som vi säger här hemma (jag planerar alltid minutiöst och förutser 'allt'. Och gud förbjude om det inte skulle bli som jag tänkt). Kanske kanske borde vi hyra en stuga och faktiskt prova ha semester på riktigt. Men mitt kontrollbehov styr mig så jag behöver ju tänka och fundera på vilken stuga och hur jag vill 'njuta'. Vad krävs av den, vart skall den ligga och vad skall vi GÖRA??? Dessutom får det inte vara något nybyggt korthus med moderna påhitt som plastmattor och treglasfönster. Jag skulle inte kunna tänka på något annat än hur dåligt byggt det skulle vara etc etc. Nej, stuga på riktigt skall det vara, med historia! Inte för att jag ändå hade några förhoppningar om att det skulle bli bra, men vanan att 'för barnen' försöka göra något så bra som möjligt gör att jag inte kan låta blir att tänka...
Benjamin och Nicola hälsar på i Mellangården

Hela barnaskaran på gräset utför ett av husen i 'Lilla lilla staden'

På promenad genom en av handelsgatorna i 'Lilla lilla staden'

Så hur gick det då?
Dagarna på Astrid Lindgrens värld gick långt över förväntan. Barnen var snälla och förväntansfulla. Lekte och fick så mycket med sig att minnas att jag inte kan tro att vi faktiskt hade riktigt trevligt. Inte ens någon tråkig incident med att det saknas vegetariskt alternativ eller att någon inte får i sig tillräckligt med energi utan allt gick långt över mina förväntningar. Sen då, jo efter
två dagar på Astrid Lindgrens värld har vi tre slutkörda barn som packas in i bilen (lite senare än tänkt) men vi har ju haft trevligt och då blir det med förhoppningen att de skulle vara så trötta att de inte orkade annat än sova hela vägen till Öland där jag hittat den enda stugan jag kunde tänka mig. Gick 45 min, sen var det kisspaus - och därefter var det inte lika behagligt att resa. Barnen trötta och två väldigt ledsna. Många stopp blev det och som tur var var tålamodet vältankat eftersom allt hittills flutit så bra. Men visst, jag frågade mig tyst för mig själv många gånger om det verkligen var värt att dra med dom på den långa färden det skulle bli i bil. Till vilken nytta? Fram till stugan kom vi efter många stopp och pauser, runt 23 på kvällen med mössan i hand och skamsen blick över den sena ankomsten! Men möter oss gör det allra raraste värdpar man kan tänka sig. De kramar om oss och pratar som om vi känt varandra i evigheter. De visar oss hjärtligt den finaste stugan man kan tänka sig. Trots skymningens mörker framträder en klar och vacker bild föreställande en avkopplande stuga, alldeles intill kohagen över den lilla lilla vägen - och allt du kan se är pedantiskt skött. Doften av gräs blandar sig med den varma fuktiga augustiluften och ljudet från syrsorna som spelar låter som ljuv musik. Märkligt - med ens får jag sinnesro. Jag tänker 'var det inte svårare än så här?!'
   Morgonen efter fortsätter stugan att trollbinda mig. Intill ligger en sagolik trädgård, med många rum och spännande uppbyggnad. Var har vi hamnat - i paradiset? Snart när vi talar med värdparet igen, kommer det försynt fram att de har visningsträdgård. Kunde just ana det, sällan skådat så välorganiserat och vårdat i en privatträdgård tidigare... Man blir ödmjuk när man ser allt. Jag vet, av egen erfarenhet hur otroligt många timmar av tankar och hårt arbete det ligger bakom något sånt. Jag har svårt att hitta rätt ord. I ögonvrån gror en liten tår, så betagen är jag...
Stugan med anor från 1700-tal

Stugan från gaveln. Lägg märke till rabatterna, kanterna är perfekta
och inte ett enda ogräs hittade vi...

Vägen som går genom gården och leder förbi stugan.
Till och med prunkar det av växtlighet här.

Sinnesro - vad är mer fridfullt än lugnt betande djur inpå knuten?

Vi trivs så väl i stugan så det är knappt vi gör några utflykter alls. Barnen är snälla, sambon är avkopplad och för egen del känns det som att all tyngd jag haft på axlarna och burit på i bröstet bara fått vingar och lättat. Jag kan andas, jag känner lycka, jag kan se på det vackra enkla i naturen och återigen känna glädje över de små vardagliga sakerna som jag alltid tidigare funnit styrka vid. Jag sitter en av kvällarna på den söta verandan och läser, lycklig över allt jag upplever just nu. Att den här lilla stugan, belägen på landet med stutar och lamm som närmaste grannar (ok får eftersom vi är på öland och inte Gotland), med mina barn tryggt sovande bara några steg inför dörren och på avlägset håll höra ljudet från festligheterna i Kalvhagen kunde framkalla den enkla lycka som tidigare gått förlorad. Otroligt - det känns som att man vunnit högsta vinsten. Är det så här det känns, att ha semester? Jag vill dröja mig kvar vid minnet. Om jag ändå kunde spara allt i en liten burk med vackert lock, som jag kan lyfta på då och då när det behövs för att tanka lite energi. Men nu vet jag i alla fall - sinnesro, det är livets elixir och väl värt att kämpa för.

Jag är Åke och Anna-Karin på Höjden innerligt tacksam för de tre dagar ni gjorde till mina bästa på länge genom att hyra ut stugan till oss. Hit vill vi återvända om vi får möjlighet...

Vincent i solen vid Sandvik. Undersöker sand och stenar.

Bad i Sandvik. Solen och värmen kom lagom till semesterdagarna...

Denna syn mötte oss på morgonen när vi vaknade. Vi anar en visningsträdgård!

Våningssängar till barnens förtjusning

Vardagsrummet avkopplande gammaldags
På återseende nästa sommar!

fredag 8 maj 2015

Rabarberpaj på späd rabarber skapar sug efter stora rabarberland


Flera knölar
Idag tog jag barnen med mig med min kära skördekorg under armen (Eliza från Astugårds är perfekt då den har nerböjda kanter och långa saker får fin plats) för att skörda årets första späda rabarber. Vi skulle få mamma och syster på besök, och eftersom rabarbern en gång varit mammas tänkte jag att det skulle vara fint att bjuda på paj med dessa som ingredienser. Dagen bjöd också på strålande väder så barnens trädgårdsbord och tillhörande parasoll åkte fram. Ett av syftena med att gå till rabarbern var också att inventera knölarna. Vi tänkte dela på dom för att maximera skörden, och vi behöver veta ungefär hur stor plats som krävs. Till min glädje hittade jag hela 22 knölar! Det blir ett rätt stort land...
Stånden står tätt och kirskålen kämpar och konkurrerar om näringen
 Till gården i Solbjärge hade jag fått en knöl av mamma som vi sedan efter ett år delade på och fick åtta. Av grannarna där fick vi också några knölar av sorten Victoria, och dessa två tillsammans gav riklig skörd. När vi sedan flyttade därifrån tog vi givetvis med oss av dessa två sorter som då vid tillfället ytterligare förgrenat sig. I det landet har vi nu elva stånd, så totalt blir på tomten omkring trettio stånd rabarber. Underbart!

Ljuvligaste rabarbersmulpajen!
Och hur gick det då med pajen - jo den blev alldeles ljuvligt underbar med mycket smak. Man tjänar verkligen på att skörda rabarbern tidigt när den är späd. Har man bara lite brukar man gärna vilja spara tills den växt till sig. Därför känns det bra att vi kommer få så det räcker och blir över framledes. För har man mycket, då kan man också unna sig att plocka och skörda de bästa medan de är små. Här kommer det bästa enklaste receptet från mig:

Ingredienser:

Rabarber skuren i bitar som väl täcker formens botten
1dl socker (eller efter behag) att strö över

3dl vetemjöl
1dl socker
125g smör

Knådas till en smuldeg och strös över rabarbern
Vill man toppar man med några mandelflarn

Gräddas mitt i ugnen på 225 grader i ca 30 min eller tills den börjar få en gyllenbrun färg

Låt svalna något och njut den med en riktigt god och enkel vaniljsås eller glass!

måndag 4 maj 2015

Koftan i alpacka äntligen klar


När Benjamin föddes 2009 drabbades jag som jag tidigare omnämnt, av något som jag kallar äkthetsmani. Vid den tiden bodde vi vid gården Solbjärge som bara den i sig inbjöd till liknande ämne. Det var någon gång då som min resa mot ett så genuint leverne som möjligt började.

På sätt och vis blev det också början på jakten efter vem 'jag' var. Jag skapade mig en ifrågasättande attityd mot mycket. Det började med mat och dess tillsatser, gick vidare till hus och boende för att sen via miljöbil, hemmets kemikalier, tygblöjor och kläder bli ett så omfattande projekt som skakat mig i grundvalarna och gjort mig till en (sett ur eget perspektiv) bättre människa med betydligt sundare konsumtionsmönster och val i vardagen. Jag känner mig rik på kunskap men långt ifrån mättad. Överallt finns saker att ifrågasätta, för att det i mångt och mycket är enkelhet och pengar som styr utvecklingen framåt. Det är vi, var och en som konsumerar, som har makt att själva bestämma vilka produkter och vilken kedja som skall få existera men det är ofta okunskap som gör att vi konsumerar. Om ingen var intresserad av att ha kläder behandlade med gifter och verkligen inte konsumerade dom - så klart att inte heller plaggen skulle tillverkas. Men sanningen är inte så enkelt, för inte är det lätt att vara medveten konsument. Och, hur många vet ens att man måste vara det? Snarare är det ytterst krävande och jobbigt att först ta till sig fakta, därefter bilda sig en egen uppfattning - för att därefter ifrågasätta vilka produkter som håller måttet. Någonstans här känns det som att de flesta backar. Fast skam den som ger sig heter det väl? Och kanske kan väl lite av det min sambo så ofta tjatar om vara på sin plats 'det räcker att vara tillräckligt bra' få råda. Jag vet att jag har långt kvar, men jag nöjer mig med att vara glad för de områden där jag orkar...

Den här koftan är ett sånt exempel. När vår tredje lille son föddes vägrade jag att låta honom använda kemikaliefyllda kläder. Jag letade reda på mönster till byxor och kofta, packade ihop bebis i bilen och bad min syster följa med till butiken för att inhandla garn. Någonstans undrade jag i mitt stilla sinne om jag skulle orka få plaggen färdiga. Eller orka kanske är fel ord, skulle jag kunna skapa mig så mycket tid att göra dom färdiga när det finns oändligt med andra saker att göra hemma? Jag tryckte undan tanken och bestämde mig för att försöka.

Så på kvällarna när barnen kommit till ro i sina sängar och det värsta 'måste-sakerna' varit utförda har jag tagit några timmar hit och dit och satt mig för att sticka Vincents nya ytterkläder. 100% ren alpacka från Norge. Alpacka är mycket lättare än vanlig fårull men värmer ungefär tre gånger så mycket. Är lite luddigt och mjukt. Men kanske det mest unika ändå är att det helt saknar lanolin, det naturliga ullfettet. Det saknar alltså vanlig ulls egenskaper att stöta ifrån sig vatten. Men jag har tänkt att ha detta som ett mellanplagg eller ytterplagg fina dagar så det känns inte som något bekymmer utan snarare en fördel.
   Så nu är det mig ett sant nöje att placka ner en liten trägalge från kroken och hänga koftan fint bredvid de andra små kläderna i barnens fack i farstun. Små små saker som får en att bli varm, både inom- och utombords. Jag är så glad att jag lyckades skapa mig tid, även om det blev på nätterna :-)

Egen basilika är ett måste!

Så här års är alla möjliga krukor, drivbänkar, brätten och fönsterbräden fyllda till max med små späda plantor som väntar på att bli omskolade eller att få komma på grönbete i köksträdgården. I år tänker jag ha fem olika basilikasorter i den stora kopparkitteln jag fick av mamma. Förutom den vanliga genovese blir det också rödbladig-, piccolo-, citron- och thaibasilika. Men mest för syns skull, och känslan av att ha många att välja bland...


Varje år förundras jag över hur ett litet frö kan gömma så mycket inom sig, och det verkar i det närmaste omöjligt att bara ett enda frö när sommaren är till ända, skall bli till många ätbara läckerheter. Och hur stor rikedomen det skänker tillbaka är helt och hållet avvägt på hur god omvårdnad den får under tiden.

Naturen exploderar i grönska nu och man önskar att tiden kunden stanna för några ögonblick eller två. Bara så länge så man mitt i allt jobb med omskolning, sådd och ogräsrensning, hinner att insupa lyckan av all växtkraft och inspireras av vilken enorm överlevnadsmekanism varje liten gröda har. Våren är en hektisk tid, men ack så välkommen!

fredag 1 maj 2015

Gångarna i köksträdgården blir halmade

Sett lite från ovan blir formen tydligare
Köksträdgården genomgår ytterligare en kompromiss. Halm i gångarna var inte det jag hade tänkt från början när jag började planera. Jag vill ju ha uppbyggda odlingsbäddar med kanter av trä och sten. I gångarna har jag planerat för flis då jag tycker att det är trevligast att gå på och ger en vacker silverfin kontrast mot allt det gröna sen när det börjat växa. Då kanterna fick vänta i år fick även gångarna göra det. Men för att minska ogrästrycket och för att kontrastera så mycket som möjligt tänkte jag att halm blir fint att täcka med. Allt ogräs kommer inte hindras, men det kommer göra rensandet mindre jobbigt. Täcker gör jag med minst 10 cm tjockt lager av halm. Dessutom blir det fint mull under halmen efter en säsong eller två. Här har vi börjat lägga gångarna och formen framträder mer och mer. Jag ser framför mig hur jag VILL att det skall se ut när det är full grönska. Vi får se hur långt vi orkar...

lördag 4 april 2015

Suckande köksträdgård men sprudlande drivbänk

Vitlök, sockerärtor, purjolök och dill är  bara några av alla som samsas om platsen i nya drivbänken
 Tidsbrist är en ständig återkommande faktor i livet känns det som. Fast egentligen, är det något som verkligen är rättvist här i livet så är det just tillgången på tid. Alla oavsett kön, samhällsgrupp eller etnisk tillhörighet så har vi alla fått 24h per dygn att fritt disponera. Problemet börjar komma när man skall prioritera. Vardagliga saker och små 'måsten' tenderar att ta överhanden och snart finns ingen tid över för att göra sånt som är inspirerande och ger näring åt vår drivkraft framåt.

För mig när det gäller köksträdgården har jag känt mig extra stressad, nästan som att jag legat 'efter'. Jag vet att det beror på att jag lämnade en köksträdgård i Solbjärge som vi anlagt från grunden och som skänkte mig så mycket lycka. Jag vill nå dit igen, och längre. Jag har liksom inte riktigt velat acceptera att jag inte längre har tillgång till den. Men den nya är planerad och jag ser framför mig hur det kommer att frodas om något år - bara jag lyckas prioritera.

En köksträdgård i vila. Snart är årets högsäsong här, och då skall mycket gömmas här bakom...
Så, för dagen är min köksträdgård en suckande kompromiss. Vi som hade tänkt bygga växthus och ha kanter klara tills odlingssäsongen drog igång i år - men icke. Helt dåligt är det väl inte ändå, jag prioriterar barnen först och då kommer köksträdgården och odling som nummer två eller tio helt enkelt, och det är ett aktivt val. Nåväl, en drivbänk lyckades vi iaf få ihop (tack Fredrik), och förhoppningsvis gör vi något bra mellanting av köksträdgården i år. I drivbänken frodas det och snart vill allt komma i jorden, så det blir till att kavla upp ärmarna och börja jobba. Tur jag har en stark och snäll sambo som hjälper mig... :-)




söndag 9 mars 2014

Köksträdgården tar form - i god tid för vårbruket!

Gångarna i köksträdgården grävs för hand.
Platsen vi valt för köksträdgården är om somrarna väldigt varm och skyddad från alla väderstreck. Dock är jorden rätt sandig med inslag av sten, så vi valde att köpa två lass jord och fräste ihop med befintlig sandjord. I höstas frästes dessutom ner massa gröngödsling.

Eftersom vintern varit skonsam finns ingen tjäle i marken som sätter stopp för vårbruk. Detta gör att vi kan hinna komma i ordning med gångar och bäddar i god tid för sådd.

Innan vi började gräva har jag noga ritat upp hur jag vill ha vår köksträdgård. Jag vill uppnå både praktisk odling, goda skördar och ett estetiskt tilltalande formspråk. Genom att först fräsa jorden, därefter fylla på med ytterligare mer jord samt gräva ur och markera gångar runt omkring får jag djupsängar att odla i. Detta ger djup lucker och varm jord. Det råder lite delade meningar om det är bra att odla upphöjt eller inte. Jag har goda erfarenheter så jag önskar det gärna igen. Bädden blir varmare, vilket är bra för värmekrävande växter, växtzonen flyttas en eller ett par zoner neråt (fast vi har ju redan zon 1) och ofta reder sig jorden ett par veckor tidigare på våren vilket gör att säsongen utökas. Detta är särskilt bra för växter som kräver lång odlingssäsong för att utvecklas.


Halva köksträdgården grävd, krattad och formsatt. Återstår gör förutom
resterande halva också att gödsla, täcka, så och plantera.
Vår köksträdgård mäter 10*20 meter och kommer ha en rundel i mitten, fyra ingångar (ett i varje väderstreck), kantbäddar och mittbäddar. De sista kommer i sin tur ha gångar i sig då det är nödvändigt för att nå alla grödor och ogräs. Dessa gångar blir bara markerade ovanpå för att leka med formen.

På nyårsafton var jag ute och grävde de första metrarna på gångarna eftersom vädret tillät. Jag kunde inte heller hålla mig från att så de första sakerna (som tål höstsådd). Detta går egentligen emot mina principer med att inte påbörja något förrän man är färdig. Men just när det gäller att odla springer tiden liksom ifrån en. Missar jag nu tar det kanske ett år till nästa, så jag chansade. Spenaten jag sådde har redan grott i slutet av februari. Frågan är om den klarar sig...


Första fröna, som såddes på nyårsafton har redan grott i slutet av februari.
Nu gäller det att hålla det från att frysa...
















Inne är det bråda tider med sådd och förkultivering. De första fröna kommer i jorden i månadsskiftet jan/feb. Dessa är dock inte så många men nu kommer den stora omgången som skall sås i mars-april. Det blir väldigt många bebisplantor. För att slippa lite jobb med omskolning sår jag i små papperskrukor som jag tillverkar av vanligt tidningspapper och med hjälp av en krukmakare. Den vi använder går att göra tre olika storlekar på krukor med. De minsta använder vi till små fröer som smultron och basilika, mellanstorleken till de något större och de största till stora frön som tex bönor. Krukmakaren är väl investerade pengar med tanke på hur mycket man spar på småkrukor och såbrätten. Tycker man det är svårt att ställa tidningskrukor på eller i något kan jag tipsa om att matvarubutikerna brukar ha mängder av lösgodisaskar (fyrkantiga i plast) som man brukar kunna få gratis om man frågar. Krukmakaren hittar ni på astugards.se
Där hittar ni också snygga och praktiska handredskap från Joseph Bentley, i rostfritt stål och FSC-märkt trä.